Vem ska leda Sverige till VM om till och med förbundskaptenen börjar vackla?

Publicerad: 2026-06-08

Förlusten mot Danmark i Odense sved och frustrationen växer efter att Sverige missat chansen att ta en direktplats till VM 2027. Det pekas finger i riktning mot Tony Gustavsson, och det med all rätt.

Förutom bristerna i spelet på planen har ett nytt orosmoln seglat upp kring landslagets välmående. Det handlar om hur förbundskaptenens ton har börjat skifta från det inledande mantrat om att unga spelare måste få göra misstag, att deras prestationer kommer att variera och att han bär det yttersta ansvaret för det, till att efter matchen i fredags vikta betydligt mer åt att spelarna måste se sig själva i spegeln följt av fria spekulationer om huruvida nerver, trötthet eller brist på erfarenhet gör att de inte levererar som han sagt åt dem att göra.

Det finns en gräns mellan att vara modig i en generationsväxling och att vara envist dumdristig. Om tonåringar lämnas att reda ut stormen och ges ett förtroende så stort att de själva knappt bett om det, utan ett fungerande ramverk att vila i, då håller det inte att som förbundskapten hänvisa till en ”mental spärr” när målen inte kommer eller ”brist på kontinuitet” när det läcker bakåt. Då är det bygget som i grunden är för sårbart.

Går inte att ducka när det blåser

Det var stundtals frustrerande att se Felicia Schröder och Stina Blackstenius springa på samma bollar på Odense Stadiums fläckfria gräsmatta och individuellt försöka använda sina styrkor, men hur det resulterade i att de störde ut varandra snarare än att göra varandra bättre. Det medan ytorna strax bakom, de som bänkade Rosa Kafaji och Anna Anvegård dreglar efter, ekade tomma.

Samtidigt har Sverige en skör backlinje där 19-åriga Bella Andersson blivit det beständiga inslaget, vilket naturligtvis är både otacksamt och orimligt för en ung spelare som knappt hann bli ordinarie i Hammarby, och än mindre har hunnit bli det i Real Madrid. Allt medan Gustavsson menar att de påtvingade rotationerna i backlinjen inte är en ursäkt för uteblivna resultat, eftersom ”vi har de spelare vi har” och därför, underförstått, får göra det bästa av situationen. Undrar vad petade spelare som Josefine Rybrink, som Gustavsson enbart kallat in som utfyllnad på landslagets träningar, tänker om det? Och vilka signaler skickar de orden om förtroende och trygghet till dem som han själv valt att ställa på banan?

En annan källa till oro är som vi alla vet hanteringen av Fridolina Rolfö. Hon har placerats långt in i frysboxen, bjöds in med armbågen med tio minuter kvar mot Danmark, skapade – och missade – Sveriges kanske bästa målchans. Efteråt pekade förbundskaptenen på just den situationen som ett bevis på hur den intränade forceringsfasen fungerat väl, om bara Rolfö satt bollen i mål. Oavsett imponerar det inte att i det här läget börja skjuta över ansvaret allt mer på spelarna för att hålla den egna ryggen fri.

Spelarna som måste kliva fram

Det som kanske oroar mest är att Gustavssons beslut vare sig verkar gynna framtiden eller respektera behovet av rutin just nu. Samtidigt går spelarna givetvis inte fria från ansvar. Men vilka kan egentligen förväntas bära laget och stå för tron på det man gör?

Rimligen den stomme av spelare som är i sin peak åldersmässigt, som har rutinen för att veta vad det handlar om och som spelas i sina rätta positioner. Stina Blackstenius gör vad hon kan med bindeln på armen och kan sällan klandras för sin arbetsinsats. Jennifer Falk tar det hon ska och ger nödvändig trygghet till en backlinje som så uppenbart behöver det, men det räcker inte. Johanna Rytting Kaneryd har betydligt mer i sig, men också en svag och skadedrabbad säsong i ryggen som förmildrande omständigheter för sina blekare prestationer.

Kanske kan man förvänta sig att navet i mitten, Julia Zigiotti Olme och Filippa Angeldahl, tar ytterligare ett kliv fram nu. De har förtroende i både klubblag och landslag (även om Angeldahl fått slita för det sistnämnda) och nu är ett lämpligare tillfälle än någonsin att visa ledarskap, ta ett större ansvar och fungera som den trygga länk som så desperat behövs mellan anfall och försvar om det här ska bära hela vägen till Brasilien.

ARENA71