Caroline Segers avslut i landslaget – ett misslyckande av förbundet?

Publicerad: 2024-03-18

I ett avsnitt av Sporthuset Podcast får vi något så exklusivt som en timslång poddintervju med legendaren och den före detta landslagskaptenen Caroline Seger. Och som alltid när Seger pratar, så lyssnar man. Noga.

I samtalet med Jens Fjellström berättar Seger både om det djupa mörkret och den oväntade våg av kärlek som sköljde över henne efter straffmissen i OS-finalen (”känslan när jag träffar bollen är att den går ju in snart… men den har ju inte gått in än” 🥺), arvet som hennes generation lämnar efter sig i svensk fotboll och besvikelsen över att inte få avsluta landslagskarriären på planen trots att möjligheten fanns. Fjellström lyfter frågan om vi i Sverige är för dåliga på att hylla våra ikoner och samtalet landar i en jämförelse med USA, där storslagna avtackningar av stjärnor som exempelvis Megan Rapinoe inte undgått någon.

En annan svensk storspelare, Nilla Fischer, har i sin bok ”Jag sa inte ens hälften” berättat om hur hon uttryckligen bad förbundskapten Peter Gerhardsson om en sista landskamp efter att hon själv fattat beslutet att lägga skorna på hyllan, men fick till svar att hon var petad – för första gången i sin dryga tjugo år långa landslagskarriär – från vad som skulle ha blivit hennes sista samling.

Det är förstås få förunnat att ens ha möjligheten att regissera sitt avslut på karriären och det kan finnas många skäl till att det inte blir som man hoppats. Men kanske är det ingen slump att stora spelare som Nilla Fischer, Hedvig Lindahl och nu Caroline Seger avslutat sina uppdrag för blågult på relativt blygsamma sätt.

Är förbundet helt enkelt för dåliga på att med tajming och känsla hylla våra landslagsstjärnor, eller är det bara sentimentalt att önska sig det perfekta avslutet efter decennier i landslagets tjänst?

ARENA71