Den moraliska piedestalen: Vad säger González Saudiflytt om damfotbollen?

Publicerad: 2026-09-02

När den spanska stjärnan överraskande lämnade amerikanska Gotham FC hänvisade hon till ”personliga skäl” och en nödvändig paus från fotbollen – för att bara några veckor senare skriva på för saudiska Al Qadsiah. Många höjde på ögonbrynen och professionalismen i det agerandet går givetvis att ifrågasätta, baserat på den information vi känner till.

Även om anfallaren inte är den första damspelaren som väljer Saudi (Asisat Oshoala, Jéssica Silva och Sara Björk Gunnarsdóttir är några som gått samma väg) väcker hennes flytt uppmärksamhet.

Att González lever i ett samkönat äktenskap och enligt spansk media ska ha raderat bilder på partner och barn från sociala medier inför flytten till ett land där homosexualitet är straffbart väcker känslor och framstår för många som obegripligt.

I svensk media lyfts samtidigt en välbekant tes: ha, kvinnor är minsann lika giriga som män! Den framförs med iver och utgör fokus för skribenter som Jack Hildén i Aftonbladet denna gång (Johan Esk har varit inne på liknande teman i DN tidigare).

Men är den ursprungliga föreställningen om damfotbollsspelare som en homogen och moraliskt fläckfri grupp rimlig, till och med hedrande – eller bara förlegad?

Oavsett behöver vi konstatera det uppenbara i att även kvinnor och hbtqi-personer kan fatta omoraliska och egoistiska beslut eftersom de (vi!) är människor i första hand, inte symboler. Det verkar finnas en naiv tro på att marginaliserade grupper genomgående ska besitta en högre moralisk kompass, gedigen kunskap och stå upp för solidaritet över allt annat. Kravet på att den som själv drabbas av förtryckande strukturer ska stå emot att tillfälligt gynnas av dem när tillfälle ges, medan en privilegierad man förväntas ta pengarna utan att stämplas med samma ideologiska skam, går förstås att problematisera.

Med det sagt: att omvärlden fördömer valet att spela fotboll i en auktoritär stat för pengarnas skull är både sunt och nödvändigt. Det är också en förutsättning för att damfotbollen som kollektiv ska kunna fortsätta förknippas med värderingar om mänskliga rättigheter och inkludering med bibehållen trovärdighet.

Men istället för att drivas av viljan att peka ut damspelare som hycklare – eller frestelsen att sätta likhetstecken mellan enskilda spelares cyniska beslut och en hel sport i förfall för den delen – bör kritiken riktas mot handlingarna som bidrar till sporttvätt, oavsett vem som håller i pennan när det där lukrativa kontraktet ska skrivas på.

ARENA71