Det är hög tid att slå hål på trötta argument

Publicerad: 2017-11-10

SVT publicerade igår, ännu en gång, “nyheten” om att kvinnor som spelar fotboll tvingas till heltidsjobb vid sidan av fotbollen och får stå ut med sämre träningstider och bristande ekonomi. De sliter ut sig för sporten de älskar samtidigt som de ständigt måste värja sig mot argument om att de är för dåliga för att förtjäna vare sig uppmärksamhet eller pengar. Japp, det är Sverige 2017 och jämställdheten har gått för långt eller hur var det nu?

När fotbolls-EM var slut i somras kände jag faktiskt viss lättnad. Lättnad över att få en välbehövlig paus från det evighetslånga och obeskrivligt tröttsamma cirkelresonemanget om damfotboll som brukar se ut ungefär såhär:

För dålig kvalitet = inget intresse = inga pengar.

Om man skulle ta och skjuta till mer pengar för att höja kvaliteten då, tänker ni? Nix kommer inte på fråga, för det finns ju inget intresse!

Det var kortversionen av en klassisk och historiskt sett väl fungerande argumentation för att fortsätta hålla (idrotts)kvinnor underlägsna män. En argumentation som är så svår att slå hål på. Den som ändå orkar påpeka att tittare faktiskt finns – i hundratusental till och med – och att kvaliteten höjs snabbare än någonsin möts då om inte förr med det moraliskt mycket deppiga motargumentet att kvinnor är och förblir sämre än herrarna av fysiska orsaker. Jag har själv upplevt det från första parkett. Den mest tydliga gången av en manlig lärare i högstadiet, som blev uppenbart provocerad av min text om idrottens orättvisor och drömmar om förbättring. Jag hade nämligen skrivit något så provokativt som att spelare som Marta – en kvinna – rent av kan ha bättre teknik än många av spelarna i herrallsvenskan. Minns att jag fokuserade på teknik, just för att undvika att någon skulle komma dragandes med herrarna-har-bättre-fysik-kortet. Läraren gick i taket och hävdade att män minsann alltid, i alla sammanhang och ur alla aspekter är bättre fotbollsspelare än kvinnor. Och så ett hånleende på det.

Motargumenten slutar aldrig komma, men vi vet bättre nu. Vi vet att argumenten går i cirklar och även i de fall de råkar vara hållbara, alltså sanna, så saknar de oftast relevans. Jämförelsen mellan damer och herrar är ju för det första ganska överflödig eftersom det sällan är några herrar på planen när damer spelar och vice versa. Det är inte varandra vi tävlar mot. Någon jämförelse av kvalitet verkar heller inte aktuell när det vurmas för allsvensk fotboll, som ju knappast kan berömmas för sin höga standard i jämförelse med majoriteten av Europas övriga ligor. Vi klarar också finfint att investera både tid, engagemang och mängder av pengar i herrlandslaget utan minsta problem. Det gör vi trots den ganska kassa kvalitén i förhållande till, tja, de 24 andra nationer som just nu är högre rankade än Sverige. Så vad betyder det? Jo, att den enda kvarvarande faktorn som jämförelser av det slaget bygger på är en förlegad kvinnosyn.

Att följa ett lag är inte logiskt och har aldrig varit det, oavsett vad männen med makt försöker hävda. Vi engagerar oss inte i för oss helt okända människors med- och motgångar för att de är maskiner som alltid presterar maximalt eller enbart då vi kan tjäna pengar på dem. Det vore ju att göra idrotten helt ointressant? Vi gör det ytterst för känslan av gemenskap, identifikation och den glädje och förtvivlan vi har förmåga att känna för andra i vår mer eller mindre påhittade “ingrupp”. I många fall räcker det att kalla gruppen för “Sverige” för att vi ska känna tillhörighet och stolthet. En Charlotte Kalla verkar vi ju exempelvis kunna hantera. Det verkar i de flesta fall funka rätt bra att vara man och samtidigt unna henne både framgång, uppmärksamhet och pengar. Kanske är det för att hon håller på med skidor – en sport som inte är maskulint kodad på samma sätt som lagsporter som ishockey eller fotboll? Eller för att hon håller på med en individuell idrott och därför inte utgör något större hot?

Ändå finns gånger då gruppen “män” är en uppenbart starkare identitet än exempelvis gruppen “Sverige”. Det verkar ske när gruppen “män” upplevs som hotad. Kanske är det just det som gör kvinnors fotboll så provocerande? När ett helt gäng kvinnor ger sig in på en traditionellt manlig arena och dessutom kräver mer än att bara överhuvudtaget få vistas där – då ska de kuvas, tystas och kontrolleras med mer (begränsning av ekonomiska resurser) eller mindre (hot om våld och sexuella trakasserier) civiliserade medel. Då verkar gemenskapen, tillhörigheten och folkfesten som annars kommer med ett svenskt landslag som bortblåst. Istället bubblar behovet av att rycka ut till försvar för den allra viktigaste av identiteter, könet. Allt dessutom byggt på en inbillad motsättning mellan manligt och kvinnligt fotbollsspelande.

Bristen på jämställdhet är så klart deppig, djupt rotad och den har länge varit svåråtkomlig, särskilt inom fotbollen. De sexistiska resonemangen känns igen från den vardagliga diskussionen med kollegan såväl som från styrelserummen, de har länge reproducerats i medierna och använts som motivering av sponsorer. Men snart syns slutet för bakåtsträvarna, för vet ni vad? Kvinnor är på väg att ta den plats vi alltid har förtjänat, med eller utan er hjälp. Vi har lärt oss att genomskåda er ihåliga argumentation och era kreativa maktdemonstrationer och det enda som sakta men säkert tystas ner och dör ut från och med nu är patriarkatets unkna inflytande över idrotten och resten av samhället. Vi har fått nog av bortförklaringar och den här gången ger vi oss inte.