Kanada måste lyfta blicken och acceptera bestraffningen

Publicerad: 2024-07-28

Det var inför öppningsmatchen mot Nya Zeeland som Kanadas analytiker Joseph Lombardi blev påkommen i full färd med att filma premiärmotståndarnas stängda träning med drönare. 

Nyheten briserade internationellt och både Lombardi och den assisterande tränaren Jasmin Mander, som ska ha haft kännedom om drönarflygningen, skickades hem omgående. Förbundskapten Bev Priestman meddelade att hon självmant skulle stå över premiären för att ”i en anda av ansvarstagande” säkerställa jämna sportsliga förutsättningar för båda lagen – vilket i klarspråk borde betyda: kompensera för fusket. Därtill skulle hela den kanadensiska ledarstaben genomgå en etisk utbildning.

En kvick krishantering, på ytan helt enligt riktlinjerna för hur en sådan ska gå till. Dock inte på långa vägar tillräcklig, skulle det visa sig. I ljuset av de uppgifter som framkommit sedan dess – att drönarspionaget i fråga bara ska ha varit toppen på ett isberg av liknande förfaranden från det kanadensiska fotbollsförbundet – framstår hanteringen som ofattbart naiv. Drönarflygningar ska ha gjorts systematiskt under flera års tid av personer kring både senior- och juniorlandslag, troligen även under OS 2021 där Kanada som bekant tog guld. Det framstår alltså som att förbundet och förbundskaptenen fortsatt försökte mörka skandalen genom att lägga skulden på de hemskickade individerna och framställa sig själva som moraliska föredömen.

Bev Priestman klarade sig naturligtvis inte undan med att självmant stå över öppningsmatchen. Istället meddelade den kanadensiska olympiska kommittén först att hon stängs av resten av OS, och när FIFA var klara med sin snabbutredning utvidgades bestraffningen till en ettårig avstängning för Priestman och sex poängs avdrag för Kanada under de pågående spelen.

Att fusket bestraffas omgående och relativt kännbart är det få som ifrågasätter. Vad som förbluffar är istället hur den kanadensiska fotbollsvärlden delvis verkar vara i förnekelse. Landslagslegendaren Christine Sinclair var snabbt ute med ett uttalande för att rentvå sig själv och sina lagkamrater och menar att de under hennes 23 år i landslaget aldrig blivit visade eller informerade om drönarmaterial. Stephanie Labbé, den kanadensiska målvakten som blev huvudperson i OS-finalen i Tokyo (ja, den som Kanada vann på straffar mot Sverige) var tidigt ute och vädjade till omgivningen om att inte förväxla hennes ”strålande målvaktsspel” med fusk. Hon slog med full kraft fast att hennes jobb med att läsa in straffskyttar varit omfattande och att succén enbart varit ett resultat av hennes egna ansträngningar. Det finns ingen anledning att betvivla deras utsagor, men de förtar heller inte problematiken i de uppgifter som framkommit. Behovet av att bedyra sin oskuld är förståeligt, men bristen på samtidig intern kritik och förståelse för omvärldens reaktioner är förvånande.

I sociala medier menar många kanadensiska röster att det visserligen är bra att fusket uppdagats och nu bestraffas. De flesta verkar överens om att ledarstaben agerat själviskt, hänsynslöst och oetiskt och att det är sorgligt att fusket nu kommer att överskugga tidigare framgångar och ytterst drabba oskyldiga spelare. I nästa andetag görs ändå vissa försök att relativisera skandalen med argument som att FIFA borde agera lika kraftfullt mot att Zambias landslag leds av en misstänkt sexförbrytare i förbundskapten Bruce Mwape, eller att det franska hijabförbudet slår hårt mot många idrottare. Förvisso två allvarliga men, för den aktuella frågan om drönarfusk, helt ovidkommande faktum.

Det kanadensiska fotbollsförbundet och landets olympiska kommitté ser nu också över möjligheterna att överklaga beslutet om poängavdrag. Man menar att åtgärden bestraffar oskyldiga spelare alltför hårt. Även detta framstår utifrån som ett resonemang präglat av ett starkt behov att försvara sig själva och sin självbild mot omvärldens fördömande och skammen som kommer med det. För sanningen är att hur hårt det misstänkt systematiska fusket än slår mot oskyldiga och ovetande kanadensiska spelare är det trots allt så att det sannolikt kan ha gynnat dem rent sportsligt. Det rimliga är förstås att materialet från drönarfilmningarna (i vilken utsträckning de än förekommit) använts som underlag för sportsliga och taktiska beslut som spelarna fått i uppgift att omsätta på planen. Av allt att döma ovetandes om, men fortfarande hjälpta av, bakgrunden till besluten.

Att de egna spelarna, deras integritet och arv skadas är på alla sätt beklagligt. Men för det finns inga andra att skylla än den egna ledningen som använt dem som brickor i ett oärligt spel. Det vore därför klädsamt av det kanadensiska lägret att också ägna en tanke åt de motståndare som potentiellt drabbats av deras företrädares fusk. En fråga som inte minst är aktuell för det svenska landslaget, som efter en briljant turnering i Tokyo fick se sig besegrade av ett Kanada som överraskade de flesta. Ett lag lett av Bev Priestman, som under mästerskapet hyllades för sin taktiska briljans. Ni anar den bittra undertonen va?

Det är därför häpnadsväckande att den kanadensiska fotbollsnationen hellre bestrider omvärldens reaktioner för att behålla den lilla värdighet de har kvar, snarare än att rikta blickarna, svingarna och den kraftigaste kritiken inåt. Få verkar ha förmågan till en någorlunda klarsynt utifrånblick som skulle visa dem det mest uppenbara om sig själva: nämligen det ofrånkomligt smärtsamma faktumet att om någon har dopat dig utan din vetskap – i detta fall med potentiellt avgörande information om motståndare – är du fortfarande dopad. Du bär inte skulden och din personliga moral är inte skälet till att du anklagas för fusk. Men dina resultat måste likväl ifrågasättas.

Utredningen kring de senaste årens förehavanden behöver få ha sin gång, än så länge går det bara att spekulera i vidden av skandalen. Oavsett skaver det kanadensiska deltagandet i OS-fotbollen. Om laget trots kontroverser och poängavdrag presterar bra i Paris kan ingen med säkerhet veta att man tagit sig dit med rent spel. Inte heller vet man med vilka metoder de kartlagt sina kommande motståndare på vägen fram. Varje steg kommer att granskas och framgångar betvivlas. I det avseendet framstår det fortsatta deltagandet på många sätt som mer eller mindre meningslöst, kanske till och med kontraproduktivt.

Kanada som fotbollsnation måste till att börja med lyfta blicken och acceptera bestraffningen. Det logiska vore att utan omsvep acceptera poängavdraget eller, även om det är osannolikt och kanske mycket begärt, till och med dra sig ur OS på eget bevåg. Det vore att skydda spelarna från att bli föremål för ytterligare spekulationer kring tvivelaktig integritet, och möjligen också det enda sättet att intyga sin oskuld utan att samtidigt förringa de ansvarigas agerande.

Att inte bara acceptera, utan välkomna, ett straff är det enda rimliga agerandet för att rädda den värdighet som räddas kan. Inte i syfte att bestraffa oskyldiga spelare eller erkänna sig skyldiga till brott de inte själva begått, utan för att – i den tidigare nämnda andan av ansvarstagande – visa på en förståelse för hur man just nu drar både sitt eget namn och hela den sportsliga integriteten som de olympiska spelen står för i smutsen.

ARENA71