Det kan inte vara den utsattas ansvar att stå upp mot diskriminering

Publicerad: 2019-11-18

I förra veckan spelade det svenska herrlandslaget i fotboll en avgörande EM-kvalmatch borta mot Rumänien, en match Sverige dominerade från start till slut vilket innebar en säkrad biljett till sommarens mästerskap. Glädjen över avancemanget överskuggades dock av rasismen som den rumänska publiken riktade mot Sveriges anfallare Alexander Isak i slutet av matchen.

Det var kort efter att ha blivit inbytt som Isak utsattes för rasistiska påhopp från läktaren. Han sa till domaren som senare valde att tillfälligt avbryta matchen. Speakern uppmanade publiken att sluta med trakasserierna, matchen återupptogs och trots fortsatta busvisslingar och angrepp mot Isak spelades matchen klart. Istället för den väntade euforin efter slutsignalen gick flera av de svenska spelarna direkt fram till Isak för att visa sitt stöd. Inga konstigheter så långt, kanske. Både UEFA, domare och spelare tog ju trots allt avstånd från den del av publiken som inte kunde uppföra sig civiliserat, matchen slutfördes och Sverige ska spela EM. Vad som däremot går att problematisera är vad som föregick besluten som togs på planen och hur resonemanget gick efter matchen. Isak själv sa:

– Jag valde att inte låta sådant påverka mig, i slutändan är det vad de vill. Domaren sa att han kunde avbryta matchen men jag sa till honom att det inte var nödvändigt.

Lagkaptenen Andreas Granqvist gav också sin syn på saken:

– Det var fint av Isak att ta det beslutet och vara lojal mot laget. Han är väldigt klok och förståndig, säger han.

Det här är två uttalanden som rymmer så mycket mer än det uppenbara. Först och främst kan man verkligen förvånas över att beslutet huruvida matchen ska spelas färdigt eller inte lämnas till den enskilda – i det här fallet unga och i sammanhanget oerfarna – individen som just blivit utsatt. Det är förstås individuellt hur en person påverkas av det, men oavsett är det ett övergrepp som syftar till att avhumanisera, skrämma och i värsta fall traumatisera den som utsätts. Det säger sig självt att det inte kan vara upp till den utsatta att ha både mod och sinnesnärvaro nog att säga ifrån och stå upp mot diskriminering. Ändå går det inte att tolka domarens agerande på annat sätt än att det just är upp till den enskilda spelaren att bestämma vilka konsekvenser publikens agerande ska få. Jag förstår att tanken troligen är god, men vad skickar det för signaler? Jo, är du stark (eller kanske man) nog så ska du inte beröras. Det är så du vinner. Du måste vara stark, och att vara stark är som bekant synonymt med att inte visa känslor. Det här resonemanget ligger helt i linje med machokulturen som präglar såväl samhället i stort som herrfotbollen, och kanske är det just därför som händelsen och uttalandena efteråt inte analyseras eller problematiseras vidare.

Vad man måste förstå om man tillhör normen är att det krävs så oerhört mycket av en person för att bryta mot den, och ännu mer för att aktivt orka stå upp mot diskriminering i olika sammanhang. I det här fallet är det heller inte “bara” rasismen som Isak har att handskas med, det är också machokulturen (och en mängd andra faktorer som lägger press på honom att slutföra matchen). Det är också precis vad som avspeglar sig i Granqvists uttalande. Att Isak biter ihop och avslutar matchen innebär alltså enligt Granqvist att han är “lojal mot laget” och det ses som något “klokt och förståndigt”. Om han gjort det omvända och fullt rimliga, det vill säga att han velat avsluta matchen på grund av att han känt sig arg, ledsen eller hotad? Hade han då varit illojal? Feg? Överkänslig? En förlorare?

Låt oss istället skifta fokus till omgivningens lojalitet gentemot Isak, eller för all del gentemot alla rasifierade barn, ungdomar och vuxna som ser matchen eller läser om den i media. Vad som hade varit klokt och förståndigt är om majoriteten hade varit de som protesterade och vägrade spela klart matchen. Om man säger sig stå upp mot rasism, så behöver man också visa det i handling. Framförallt när allt ställs på sin spets och det finns något att förlora. Man kan argumentera för att Isak vid en avbruten match hade blivit huvudperson i “fel” bemärkelse och därigenom blivit än mer sårbar och utsatt. Det är en rimlig invändning. Just därför är det fullt förståeligt att han fattar det beslut han gör (ingen hade kunnat klandra honom oavsett vad han hade valt att göra). Om reglerna istället hade varit glasklara kring vilka konsekvenser som rasism på läktaren får, oavsett vem som utsätts och vad hen tycker om det, så fråntar man ansvaret från den utsatta individen och lägger det där det hör hemma.

Rasism och diskriminering kan inte tas på olika grad av allvar beroende på hur individen som utsätts reagerar. Det är upp till övriga – de som inte utsätts och som har makt att påverka – att bryta strukturen och acceptansen för densamma.

Händelserna i Rumänien är ett exempel på hur problematiskt det kan bli att fokusera på individen när grundproblemet är strukturellt. En spelare som på sitt sätt förmedlade just det var Robin Quaison, själv rasifierad och uppenbart påverkad av händelserna i en intervju efter matchen. Med blanka ögon sa han att han inte ville, inte orkade, ge rasisterna mer uppmärksamhet i media och särskilt inte i vad som skulle vara en lycklig stund för honom och laget. På frågan om ifall han tänkte ge lagkamraten Isak extra kärlek en dag som denna svarade han uppgivet: “det gör jag alltid”. Förmodligen för att han om någon vet att rasismen inte begränsas till en enskild händelse, på en enskild läktare i ett land långt bort. Den är ständigt närvarande och så länge en drabbas, drabbas alla.