Mångmiljonnobben kan bli slutet för damklubbarna

Publicerad: 2025-03-11

Efter att tio av 28 klubbar i Damallsvenskan och Elitettan röstat emot att låta investeringsgruppen Women’s Football Group få inflytande över ligornas kommersiella rättigheter väcks frågor om grunden till beslutet. Inför omröstningen präglades den offentliga debatten av kritik mot affärsförslaget, från såväl Svenska Fotbollssupporterunionen (SFSU) som den inflytelserika fotbollsjournalisten Olof Lundh. Men alternativen till de nobbade miljonerna lyser fortsatt med sin frånvaro och de renodlade damklubbarna ser ut att få kämpa för sin överlevnad.

Att det finns en inneboende skepsis mot utländska investerare inom svensk fotboll är fullt befogat med tanke på hur många exempel på moraliskt förkastliga ägarskap vi sett exempel på internationellt. Inom herrfotbollen är den sortens investeringar dock sällan eller aldrig en fråga om att finansiera sportens mångfald och överlevnad, utan handlar desto mer om att maximera vinster på bekostnad av nästan vilka värderingar och spelregler som helst.

För svensk herrfotbolls del skulle ett hypotetiskt val i dagsläget stå mellan att växa i mindre skala men med bibehållet självbestämmande, eller att ta emot pengar från externa finansiärer som förvisso skulle kunna höja ligans kommersiella och sportsliga kvalitet, men till ett pris högre än man är villiga att betala. Det sistnämnda scenariot är uteslutet inte minst eftersom det i den samlade supporterrörelsens ögon betraktas som ekonomisk dopning på bekostnad av svensk fotbolls själ: föreningsdemokratin. Det går att hävda att man inte har särskilt mycket att förlora på ett sådant vägval, eftersom svensk herrfotboll skulle ha begränsade möjligheter att klättra till de övre hyllorna i fotbolls-Europa, med eller utan externt kapital.

Den svenska damfotbollsrörelsen har skrikit sig hes efter livsnödvändig finansiering i decennier, men har i ärlighetens namn mötts av samma ointresse, eller rena diskriminering, från såväl medlemsägda föreningar som potentiella sponsorer i näringslivet.

För damfotbollen är verkligheten en annan.

Den svenska damfotbollsrörelsen har skrikit sig hes efter livsnödvändig finansiering i decennier, men har i ärlighetens namn mötts av samma ointresse, eller rena diskriminering, från såväl medlemsägda föreningar som potentiella sponsorer i näringslivet. När den investeringsvilja som svensk damfotboll länge suktat efter nu uppenbarar sig, höjer en del klubbar, supportrar och journalister sina röster i försvar för samma svenska damfotboll som många, inklusive dem själva, så länge negligerat.

Kan damfotbollen lita mer på den svenska föreningsdemokratin än på utländska investerare?

Bakom protesterna finns en god tanke, som ytterst grundar sig i medlemmarnas rädsla att förlora sitt inflytande över fotbollens utveckling. Men med dem kommer också ett antal oundvikliga följdfrågor. Förutom att den ska vara lokalt förankrad och genuin, vilka delar av svensk damfotboll är det som de protesterande supportrarna är stolta över och måna om att bevara? Vilka investeringar planerar klubbarna att göra istället och med vilka medel? Och vilka alternativ återstår för klubbar som saknar ett etablerat elitlag på herrsidan och resurserna som kommer med det? Frågor som ännu saknar svar.

Och då har vi inte kommit till den springande punkten: publiken. Kommer den att börja strömma till runt damfotbollens elitlag i med- och motgång, oavsett kvalitet på produkten och inramningen, marknadsföringen och den mediala exponeringen av densamma? Nej, har svaret bevisligen varit så här långt.

Vi vet att långt ifrån alla dubbelklubbar satsat på sina damlag trots att de befunnit sig i eliten, och de som på senare år har tagit över ledartröjan i svensk damfotboll har hittills fått avkastning på sin satsning i form av sportsliga resultat. Men vad händer med medlemmars och klubbledningars inställning till damfotbollen den dagen då Europaspel och guldvittring inte är vardag? Om trenden vänder och det plötsligt börjar kosta mer än det smakar? När herrlaget går knackigt och röster höjs för en omfördelning av resurserna? Där finns sannerligen ingen stolt historia av goda exempel att luta sig mot.

En något cynisk, men också reell, farhåga kring de starka invändningar mot utomstående investerare som nu hörs är att de i första hand fungerar som en viktig positionering och identitetsmarkör sprungen ur den svenska herrfotbollssfären, snarare än en välgrundad vilja att värna om damfotbollens specifika förutsättningar i Sverige. En snabb titt på den protesterande Svenska Fotbollsupporterunionens hemsida visar till exempel att få supportergrupperingar dedikerade till damfotbollen finns representerade bland deras medlemmar.

En alternativ, betydligt mer optimistisk, syn på protesterna är att svensk fotboll och dess supportrar slutligen bestämt sig för att släppa in damfotbollen i värmen på allvar, låta den ta del av redan existerande resurser och använda dess potential för att få ekonomin att växa ytterligare. Även om det först kommer att kosta.

Samma ideal som ger svensk herrfotboll sitt värde riskerar att ta damfotbollen ur världstoppen

Den svenska ligafotbollen på herrsidan har sedan länge kapitulerat inför sin undanskymda plats i den internationella fotbollshierarkin när det kommer till det rent sportsliga. Istället lägger man stor stolthet i att värna om den demokratiska folkrörelse som fotbollen i Sverige fortfarande är, ytterst symboliserat av 51-procentsregeln som säkerställer att medlemmarna äger en majoritet av klubben. Regeln ger medlemmarna ett inflytande som i praktiken inneburit att man kollektivt lyckats hålla videodomarsystemet VAR utanför svensk fotboll, för att ge ett brännande exempel.

Dessa ställningstaganden är i mångt och mycket vad som ger svensk herrfotboll sitt värde och fungerar som incitament för många supportrar att fortsätta engagera sig i en fotboll som skiljer sig från den överkommersialiserade motsvarigheten i Europa. Men det är också ställningstaganden som är möjliga eftersom alternativ till utländska investerare finns, i form av engagerade medlemmar, en tillströmning av publik som har överseende med produktens brister och sponsorer som ser potentialen i och bygger densamma.

Damfotbollens framgångsrika historia och förutsättningar i Sverige gör det också fullt realistiskt att ta upp kampen om en framskjuten plats i världstoppen även i framtiden – men för det krävs resurser och en vilja att möjliggöra utvecklingen, på delvis nya sätt.

Den sortens engagemang är ett privilegium som damfotbollen på många sätt saknar. Trots det har man till skillnad från herrarnas dito historiskt varit världsledande på det sportsliga planet, vilket varit möjligt bland annat eftersom det svenska samhället legat längre fram i jämställdhetsfrågor än många andra länder. Damfotbollens framgångsrika historia och förutsättningar i Sverige gör det också fullt realistiskt att ta upp kampen om en framskjuten plats i världstoppen även i framtiden – men för det krävs resurser och en vilja att möjliggöra utvecklingen, på delvis nya sätt.

När det gäller att förutse damfotbollens utveckling ligger det nära till hands att ta den mentala genväg som går ut på att likställa olika scenarier med hur motsvarigheten fallit ut inom herrfotbollen. I den tankemodellen ingår att misstänkliggöra investerare och det logiska beslutet är att tacka nej till externt kapital med hänvisning till att man vill bevara en lokalt förankrad och genuin fotboll. Den utgångspunkten illustreras väl genom SFSU:s uttalande på sin hemsida, där ett utdrag lyder:

“Klubbarna i Europa finansieras av medel från oljestater. Vi måste ta upp jakten på våra premisser och inte agera kortsiktigt. Det kan ta död på den svenska damfotbollen som vi är stolta över.”

Utifrån vad som blivit offentligt kring samarbetsförslaget är det dock inte tal om att vare sig sälja ut majoritetsägandet av klubbarna eller på andra sätt släppa ifrån sig total kontroll, och investeringsgruppen har öppnat för att avtalet ska kunna brytas om “saker och ting inte fungerar”. Inte heller finns några kända indikationer på att investerarnas kapital kommer från tvivelaktiga källor. I podden Femme Plus betonade WFG:s talesperson Eric Cohen-Peckham vikten av att involvera lokalsamhället runt respektive klubb, investera i marknadsföring och anställa personer med befintlig kompetens och kännedom om damfotbollen för att få den att växa.

Klubbarna som röstat ner samarbetet hänvisar främst till bristen på information kring avtalet, medan företrädare för positivt inställda klubbar menar att det prospekt som gått ut till klubbarna före jul varit transparent och beklagar att det röstats ner. Däremot verkar någorlunda samsyn råda kring att förankringen bland klubbarna och deras medlemmar har uteblivit, men om det är ligaorganisationen Elitfotboll Dam eller investeringsgruppen Women’s Football Group som brustit på den punkten är inte lika tydligt.

Även om den hjärtefråga som präglar den svenska herrfotbollen är hedervärd riskerar den att få konsekvensen att förslag som uppfattas som hotfulla mot föreningsdemokratin – oavsett hur befogad rädslan är – skjuts ner mer eller mindre omedelbart, vilket utifrån sett verkar vara fallet med nobben av Women’s Football Group.

Om ett nej till investeringar i herrfotbollen i värsta fall leder till en fortsatt välmående produkt lägre ner i den sportsliga hierarkin, riskerar samma beslut att bli döden för delar av den svenska damfotbollen – och ett definitivt utträde ur världstoppen för de klubbar som överlever.

Om beslutet att inte gå vidare med ett samarbete samtidigt innebär att man indirekt sänker förväntningarna på var svensk damfotboll ska placera sig i näringskedjan riskerar man att göra den en björntjänst. För om ett nej till investeringar i herrfotbollen i värsta fall leder till en fortsatt välmående produkt lägre ner i den sportsliga hierarkin, riskerar samma beslut att bli döden för delar av den svenska damfotbollen – och ett definitivt utträde ur världstoppen för de klubbar som överlever. Mycket pekar på att de största förlorarna blir de renodlade damklubbarna, varav många står för precis den lokala förankring, genuinitet och stolta historia som supportrarna säger sig värna om.

Bred förankring ett måste – om hela rörelsen ska överleva

När en minoritet klubbar med resurser att växa på egen hand styr besluten om investeringar, vad händer då med dem som saknar alternativa sätt att överleva? Klubbar som i många fall byggt en kunskaps- och erfarenhetsbank av fotboll på högsta nivå i decennier, producerat landslagsspelare och världsstjärnor på löpande band och aldrig haft annat än damfotbollen som sin högsta prioritet. Ytterst handlar beslutet om vilken del av svensk fotboll man är mån om att bevara och utveckla och hur den ska stå sig i den internationella konkurrensen.

Ännu har ingen svaren på vad den optimala vägen framåt för damfotbollen är, och den önskvärda utvecklingen ser olika ut beroende på vem man frågar. Men för att inte låta förutbestämda ideal och förhastade slutsatser skymma sikten framåt bör man åtminstone överväga att se med nya ögon på de kapitalstarka intressenter som nu presenterar sig inom damfotbollen, i Sverige och internationellt.

Genom att fatta beslut baserade på erfarenheter från herrfotbollen utan att först utforska möjligheterna och förutsättningarna för det specifika förslaget, riskerar man att motverka syftet: damfotbollens bästa.

Kanske bör man heller inte underskatta kraften i den moral som många av damfotbollens utövare och supportrar ännu värdesätter och identifierar sig med, nämligen att stå upp för mänskliga rättigheter och därmed även mot pengar och inflytande som görs möjligt på bekostnad av just dessa.

Svensk damfotboll ska givetvis inte vara naiv inför att släppa ifrån sig kontroll till investerare över lång tid, eller acceptera finansiering från ljusskygga källor för att växa på kort sikt.

Svensk damfotboll ska givetvis inte vara naiv inför att släppa ifrån sig kontroll till investerare över lång tid, eller acceptera finansiering från ljusskygga källor för att växa på kort sikt. Inte heller ska tillväxten ske på bekostnad av 51-procentsregeln eller genom att medlemmarna rundas inför stora beslut.

Däremot kan samtliga som nu bestämmer kring damfotbollens framtid tjäna på att noggrant undersöka ett scenario där det är förenligt att investera stort, förvänta sig avkastning och samtidigt värna om såväl demokratiska värderingar som mänskliga rättigheter. Och förstås inkludera de direkt berörda företrädare, medlemmar och utövare som kan förväntas hålla dem ansvariga för att idealen efterlevs.

Vad de allra flesta trots allt verkar överens om är att vägen framåt behöver bygga på en bred förankring i folkrörelsen som är svensk fotboll. Låt oss bara inte glömma att den rörelsen består av flera delar: de medlemstäta dubbelklubbarna med resurser att driva på svensk fotbolls utveckling, och de renodlade damklubbar som till stor del utgör den svenska damfotbollens stolta historia.

ARENA71