Välkommen till VM-festen, feministiska influencers!
Publicerad: 2019-06-26I en artikel i Expressen börjar Elin Grelsson Almestad med att rada upp och problematisera de faktorer som visar på att fotbollen är ojämställd. Hon lyfter och hyllar också de framsteg som gjorts, men låter bli att analysera hur dessa varit möjliga. Låt oss därför säga såhär, frånvaron av feminism är knappast orsaken – tvärtom. Därför är det förvånande att Grelsson Almestad sedan hoppar direkt till slutsatsen att feminism ihop med storsatsningar på marknadsföring gör damfotbollen en björntjänst. Hon skriver:
“I samband med visningarna av matcher sker feministiska panelsamtal om genus och hbtq-frågor. Framförallt omgärdas damfotbollen av en peppig välvilja som slår fel.”
Låt oss börja med att prata om det privilegierade i att antyda att genus och hbtq-frågor är “peppigt”. De flesta av oss hade gärna sluppit problematisera och synliggöra strukturer så fort det vankas mästerskap i fotboll, om det hade inneburit att problemen per automatik försvann. Dessutom är det på få ställen som patriarkatets strukturer är så uppenbara som i fotbollens värld. Därför är det högst motiverat att belysa feminism och hbtq-frågor i förhållande till just fotboll.
Det finns gott om andra områden där vi kan åberopa både femvertising och pinkwashing, men i det här fallet är det närmast kontraproduktivt. Det är ungefär som att säga att damfotbollen visserligen förtjänar mer pengar och publik, men inte om det åstadkoms på fel sätt – ett för peppigt sätt. Det låter nästan som ytterligare ett sätt att motarbeta kvinnors rättigheter, va? För ärligt talat, är det verkligen ett problem att människor med inflytande väljer att verka för frihet och jämlikhet i samhället och inom fotbollen? Vill man fokusera på vad som verkligen är skadligt för fotbollen, börja med att bidra till att stävja hatet som våra kvinnliga fotbollsspelare möter i vardagen.
Jag och väldigt många med mig hade såklart gärna enbart fokuserat på vilken effekt Nilla Fischers framgångar i Wolfsburg kan tänkas ha på landslagets VM-prestation, eller hur Hedvig Lindahl påverkas av bristen på speltid i Chelsea under våren (ungefär såhär, skulle det förresten visa sig). Låt oss mer än gärna djupdyka i hur de svenska mästerskapsdebutanterna stod sig mot maskinen USA eller prata om hur de internationella världsstjärnorna har tagit sig dit de är idag. Men verkligheten är en annan och därför krävs mer än så. Kamper måste tyvärr utkämpas på ett samhällsplan och på fotbollsplan parallellt, och det är tur att det för ett av våra landslag verkar gå att göra båda delarna.
Herrfotbollen är norm, inte ett ideal
I artikeln fortsätter Grelsson Almestad att bygga herrfotbollen som norm och kulturen som omgärdar den som eftersträvansvärd. Detta trots att beskrivningarna hon använder knappast är särskilt lockande, om vi nu ska prata om att engagera ny publik. Så här låter det:
“För hur ofta är herrfotbollen egentligen rolig, härlig och peppig? Fotboll är frustration, leda, ilska och starka känslor inför allt från domslut till missade målchanser. Men damfotbollen är fortfarande behäftad med ett patroniserande tilltal – vad duktiga de är, tjejerna! – som inte sällan kommer från just dem som vill likställa damfotbollen med herrarnas dito.”
Tja, till att börja med kan vi väl snegla tillbaka på folkfesten under herr-VM förra sommaren för att hitta lite “välvillig pepp” och “Vad duktiga de är!” även på herrsidan. Eller varför inte beskåda valfritt ambitiöst tifo som vi ser på de herrallsvenska läktarna vecka in och vecka ut. Ni vet, sånt som peppiga eldsjälar lägger otaliga timmar på att snickra ihop oavsett vilken nivå det är på prestationen på planen.
Den som kan och har intresserat sig för damfotbollen under längre tid än ett par veckor tillbaka (feministiska influencers inräknade) vet dessutom att sporten knappast varit behäftad med något “Vad duktiga de är, tjejerna!”. Om något har damfotbollen snarare dragits med kommentarer om “flator som leker fotbollsspelare”, ”fula kossor som ska ut på åkern och spela lite boll” eller varför inte ”lesbiska horor”. Källa: Twitter under fotbolls-EM 2013 i det så jämställda landet Sverige. Eller diverse omodererade kommentarsfält under det pågående mästerskapet, idag 2019. Det är inte (bara) patroniserande, det är hatiskt.
Herrfotbollen är uppenbarligen fortfarande norm, men den är inte nödvändigtvis ett ideal. För tro mig, vi som vill damfotbollens bästa vill inte att sporten förstörs av huliganism, fylla och hot mot spelare och ledare på grund av svajiga resultat. Vi vill heller inte att fotbollen och dess kultur i huvudsak ska präglas av “frustration, leda och ilska” – det kan herrfotbollsvurmarna behålla på sin planhalva. Låt istället damfotbollen fortsätta vara en fristad där så många som möjligt känner sig inkluderade, välkomna och trygga, även feministiska influencers och målgruppen de når. Låt oss också fortsätta arbeta för att öka intresset, respekten och inflödet av pengar som sporten förtjänar. Inte för att bli mer lik herrfotbollen – den ständiga jämförelsen är vad som gör damfotbollen en björntjänst. Utan för att spelare ska kunna leva på sin sport, hyllas som de stjärnor de är och väcka unga tjejer och killars fotbollsintresse världen över. För att framtidens Lieke Martens (världens bästa fotbollsspelare 2017) ska slippa ha Ronaldinho som förebild för att “han var den enda med hästsvans och några tjejer fanns inte”.
Vad som också är nedlåtande är att insinuera att damspelarna ska nöja sig med fler hängivna åskådare i lägre divisioner istället för medialt genomslag på bred front – varför det ena nu skulle behöva utesluta det andra. För oavsett vad Grelsson Almestad låter påskina så lever spelarna inte på att någon ställer sig i snålblåsten på en division 3-match för att bevisa ett så kallat äkta supporterskap.
Låt mig slå in den öppnaste dörr jag slagit in på länge: i den kapitalistiska värld vi lever i är det pengarna som talar. Att det då äntligen satsas på marknadsföring, PR-jippon och kampanjer i sociala medier är inget annat än ett genombrott som damfotbollen gynnas av. För att sporten ska bli jämställd måste pengarna rulla in. För att kvinnor ska kunna satsa, utvecklas och samtidigt kunna sätta mat på bordet måste sponsoravtal till, profiler byggas, tv-sändningar existera och professionaliseras. För det krävs ökad synlighet och om man så vill: en “glammig” inramning. Vissa skulle kort och gott nöja sig med att kalla det för reklam. Tycka vad man vill om influencer marketing (eller kapitalism för den delen) men det är spelreglerna vi har att förhålla oss till. Det är också en av de effektivare kanalerna i modern kommunikationspraktik och det är glädjande att damfotbollen åtminstone i den aspekten tillåts hänga med i samtiden, tack vare Adidas och andra sponsorers initiativ.
Uppenbarligen har feministiska influencers gett upphov till minst en extra artikel om fotbolls-VM som annars hade lyst med sin frånvaro. Det må vara en artikel byggd på rätt tunn argumentation och irrelevanta jämförelser, men den skapar uppmärksamhet och ger möjlighet för oss andra att resonera kring den verkliga problematiken kring sporten. We got 99 problems but peppig välvilja ain’t one.
Låt oss också tro och hoppas att det för varje artikel – kritisk eller ej – tillkommer åtminstone det tiodubbla av feministiska, välvilliga och peppiga supportrar som börjar följa spelarna på plan och i sociala medier. I så fall: tack för det, Elin Grelsson Almestad.