Zlatan och PR-strategierna

Publicerad: 2017-11-22

I måndags var det alltså dags för fotbollsgala igen, gud nuförtiden känns det som den äger rum betydligt oftare än en gång om året. Det kan eventuellt ha att göra med pärsen det innebär att hålla andan och fundera på var, när och hur uppenbart sexismen ska yttra sig den här gången. ¯ \_(ツ)_/¯ Efter förra veckans uppståndelse kring damlandslagets bojkott av galan och SvFFs totala kommunikationshaveri i samband med det var ju läget dessutom mer spänt än någonsin. Men jag ska vara ärlig, jag såg inte hela galan – kom igen, hur många taffliga tal och ”komiska” inslag kan man förväntas stå ut med – men jag har såklart en och annan reflektion att vädra ändå.

SvFF hade gjort läxan, förvisso slarvigt, men det var uppenbart att de åtminstone försökte fylla igen de sprickor av sexism som numera täcker hela förbundsfasaden. Det hade vidtagits åtgärder för att tona ner slaget med förbundsgubbarna i ena ringhörnan och damlandslaget, medier och (vill jag tro) stora delar av svenska folket i den andra. Några av åtgärderna får anses lyckade, andra inte.

Ett tydligt och mycket välkommet statement var att man nu valt att byta ordningen i vilken man delar ut guld- respektive diamantbollen, för att för första gången någonsin låta prisandet av årets bästa spelare på damsidan få avsluta galan i stor stil. Enkelt. Bra. Och absolut på tiden. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på om förbundet hade haft mod att genomföra ändringen om Zlatan Ibrahimovic fått guldbollen istället för som igår, Andreas Granqvist. Den förstnämnda är ju inte direkt känd för sin vilja att dela med sig av rampljuset, särskilt inte till kvinnliga kollegor. Och förbund och media är inte direkt kända för att våga ta fighten mot honom. Det är såklart en hypotetisk fråga och därför inget att kritisera, så vi lämnar det där.

Men, när vi ändå är inne på ämnet vill jag adressera det senaste kapitlet i sagan Zlatan och PR-strategierna. Jag pratar förstås om det nyinstiftade stipendiet ”Number 10” som delas ut av förbundet, Zlatan och Volvo Cars till en person, organisation eller ett initiativ som för svensk fotboll framåt. Det allra första stipendiet delades alltså ut i år och gick, något förvånande, till den beundransvärda och hyperaktuella organisationen Locker Room Talk, som arbetar för att förhindra den sexistiska jargongen i unga killars omklädningsrum. Så långt all good. Det finns dock anledning att känna hyckleriets vindar dra förbi här. Missförstå mig inte, ingen vill hellre än jag att Zlatan lägger om kursen helt och bestämmer sig för att ta kampen för en jämställd fotboll. Men låt oss vara ärliga. Så här långt under sin karriär har han snarare gjort det till sin gärning att gå åt det rakt motsatta hållet. Han har inte varit passiv i frågor om jämställdhet, han har inte gjort sig osynlig och duckat för dem. Han har snarare aktivt motarbetat allt vad jämställdhet och damlandslag heter (orkar inte prata mer om cyklar med autografer på eller kungliga besök i PSG, men googla det gärna om ni av någon anledning inte tar mitt ord på det här). Svenska Fotbollförbundet är som bekant heller inga föregångare på jämställdhetsområdet, det bevisades så sent som i förra veckan. Därför är det också rätt ihåligt att man nu så tydligt väljer att förknippa sina varumärken med en organisation som jobbar för just jämställdhet.

Så, hur analyserar och förhåller man sig bäst till det här då? Ställer man sig upp och applåderar förbehållslöst över att förbundet och dess viktigaste förgrundsgestalt nu öppnat ögonen en gång för alla? Eller förblir man en aning skeptisk till hur Zlatan och SvFF har tänkt bygga vidare på sin nya jämställdhetsivrande image i praktiken? Jag väljer nog det sistnämnda trots allt. Åtminstone tills dess att galans alla prisutdelare faktiskt kan de kvinnliga pristagarnas namn, eller tills man slutar lägga prisutdelningar utanför tv-sändningen med hänvisning till att den manliga pristagaren inte är närvarande. Eller varför inte tills dess att Zlatan i sin motivering av ”Number 10” uttrycker något som tyder på att han faktiskt förstår och värderar innebörden av Locker Room Talks arbete för just jämställdhet?

Vi måste komma ihåg att det också är i det lilla, det vardagliga och det återkommande som jämställdhet görs. Och innan det sker är jag rädd att förbundet, Zlatan och Volvo Cars använder priset och Locker Room Talk som en sorts quick fix eller gender washing av sina respektive varumärken, egentligen helt utan att ha lyft ett enda eget finger (bortsett från miljonen som stipendiet kommer med, den credden ska de väl ändå ha). Tills vi vet säkert att ambitionerna har täckning är det allas vårt jobb att fortsätta ställa krav och se till att alla som gör anspråk (och cashar in) på en jämställd image också fortsätter leva upp till den i en vardag bortom tv-sända galor, glitter och glamour.